Massutvisningar är inget nytt uttryck i Sverige. 2014 utvisades en mängd människor till Afghanistan, samtidigt som det protesterades stort mot dem. Flyktingar som inte vill lämna Sverige transporterades till till olika ställen där de hölls kvar tills de kunde utvisas, så att de inte skulle försvinna på andra håll in i landet. Flyktingarna fick uppehälle i lo
kaler som kriminalvården ansvarar för. De flyktingar som togs till dessa anstalter var de som vägrade utvisas frivilligt. Från anstalterna transporterades de till flygplatser. Därifrån flögs de till sina hemländer. Information om var de hölls inspärrade, vilka flygbolag eller restider var inte känt för allmänheten förrän nära inpå avresan, vilket enligt kriminalvården var för att skydda deras klienter på anstalterna.
Det var inte bara flyktingar som flydde från länder i krig som fick sina asylansökningar avslagna. Även människor som flytt på grund av sexuell läggning, utvisades.
Många människor utvisades samtidigt, till samma länder. Detta betydde att vissa fick vara på anstalterna längre i väntan på att fler från samma land skulle få beslut om att bli utvisade eller att de som gömt sig efter sitt beslut skulle hittas och tas till anstalten.
Även om det var stora mängder flyktingar som utvisades var det färre som utvisades då än idag. Under hela 2014 fick 33 % av asylsökande, ungefär 10 000 flyktingar, beslut om att de skulle utvisas. Men under 2015 fick samma mängd människor beslut att de skulle utvisas, samtidigt som betydligt fler flyktingar kom till Sverige under 2015 än under år 2014. Många av dem som utvisades under förra året, skickades inte till sina hemländer utan till det EU-land de rest igenom för att ta sig till Sverige. Det är en komplex process och kan vara svår för de drabbade att förstå. Sverige måste följa de gemensamma lagarna som Eu satt upp tillsammans.