Dublinförordningen fastställer till vilket EU-land en flyktig ska söka asyl. Flyktingarna ska ansöka asyl enligt kriterier i denna ordning:
- 1, Ett land där de redan har familjemedlemmar med uppehållstillstånd eller medborgarskap.
- 2, Där de redan har ett uppehållstillstånd eller visum.
- 3, Det EU-land de först anlände till när de var på flykt, även kallat första asylland.
- 4, Om det första asyllandet av någon anledning inte kan ansvara för ansökan ska flyktingen istället söka asyl i det EU-land där de befunnit sig i minst 5 månader.
- 5, Om de inte befunnit sig i något land i över 5 månader ska de ansöka i det EU-land där de redan lämnat in en asylansökan
Under år 2015 var det många flyktingar som som blev utvisade från Sverige på grund av det tredje kriteriet, eftersom de varken hade familj i ett EU-land sedan tidigare eller hade visum eller uppehållstillstånd sedan tidigare.
Anledningen till att Dublinförordningen togs fram var för att smidigt kunna avgöra vilka länder 
som hade ansvaret för vilka flyktingar. Dublinförordningen anger endast i vilket land en flykting ska ansöka om asyl. Om de blir hänvisade till ett land där de har familjemedlemmar betyder inte detta att de har en större chans att faktiskt få asyl eller att detta ansökan på något sätt påverkas på grunda av att de har familjemedlemmar i landet. Kriterierna ska endast användas för att avgöra var en flykting ska ansöka om asyl, inte om de kommer att få asyl. En annan anledning var att vissa flyktingar missbrukade det system som fanns tidigare genom att ansöka i ett flertal olika EU-länder.
Dublinförordningen involverar inte endast EU-lände. Genom internationella avtal gäller samma regler som om Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz vore med i EU. I detta avseende behandlas de fyra länderna som om de var medlemmar i EU, vilket är deras önskemål.